Skolan

En gång i månaden är jag frökens hjälpreda. Jag parkerar på skolans parkering, ringer på och väntar tills dörren låses upp. Ja, det är låst. Ingen får komma in som inte har där att göra. Jag anmäler mig i receptionen genom att skriva upp mitt namn och till vilken klass jag ska gå. Sedan börjar det roliga. Känns nästan som att jag kommer dit och spionerar lite, ser en liten glimt av min dotters liv i skolan. Inser att det bara är en glimt, men jag tar det jag får. Öppnar dörren till klassrummet och kan inte med ljudets hjälp avgöra om dörren är öppen eller inte, det är knäpp tyst. Där inne sitter 30 7-åringar och jobbar med sina uppgifter. Mina uppgifter som frökens hjälpreda varierar från att spela spel med en liten grupp av barn, lyssna när ett och ett barn läser högt för mig till att kopiera och se till att veckans informationsblad kommer med hem. När jag är klar säger Mrs S "What do we say to Mrs. Johansson for comming here?" och barnen svarar i samstämmig ton "Thank you Mrs. Johansson". Behöver jag säga att jag blir kär i var och en av dom små liven!?

Nu har nedräkningen inför sommarlovet börjat. Den började när det var lika många dagar kvar i skolan som bokstäver i alfabetet. Dessutom har dom planerat in en extra sak för varje återstående dag fram till sommarlovet. Idag var det att ta med sig en keps/hatt till skolan, igår fick dom äta lunch i klassrummet, en annan dag extra rast. Små enkla saker som blir något att se fram emot. Snart har vår äldsta tjej gått ur första klass! Än så länge blir hon stolt och glad när mamma kommer till skolan. Det gäller att passa på, tänk om de kommande 7 åren går lika snabbt...

Glest mellan inläggen

Jag vet inte ens om jag lever upp till "bloggare", lite för glest mellan inläggen för det. Jag har funderat på om jag ska sluta, eller kanske fortsätta. Idéen från början var att skriva om skillnader, upplevelser och likheter med att bo i ett annat land. Nu har vi snart bott här i tre år och jag börjar tycka att det mest amerikanska är helt normalt (kanske nåt att blogga om bara det?)

Sedan sist har vi hunnit med en semesterresa till San Francisco, denna underbara stad. Jag gjorde mig till och packade ner högklackat inför dopet, men tänkte inte på att 6cm höga klickar i en braaaant nerförsbacke upplevs som betydligt mer.

Veckan efter hade vi kalas för 7 åringen med tema "filmkväll". Utan det temat hade jag nog inte vågat bjuda in 23 tjejer...

Det är inte så lätt att hålla fast vid de svenska traditionerna när man bor utomlands. Det blir upp till mig, helt utan tryck från grannar, vänner, handel etc. I ärlighetens namn vet jag inte hur det hade upplevts om jag klädde ut barnen till påskkärringar och skickade runt dom hos grannarna. Tänk er själv! Men vi fick väldigt trevligt besök av en liten söt påskkärring, jätte kul! Påskafton blev istället på amerikanskt vis, med "äggjakt" (kul att det bara skiljer en bokstav för att jaga något helt annat...)

Påsktårtan 2012 blev ett nytt recept på en festligt gul citron cheesecake med apelsinfromage.

Mammas lilla hjälpreda, en sån tur annars hade jag inte hunnit hälften. (Hoppas ironin fann sin plats bakom varje liten bokstav i den meningen).