Ursäkta, är ni svenskar?

Jag och Fru G gick och botaniserade i matäffären och pratade svenska. Vi blev stående vid en hylla (troligtvis var det en med baktillbehör) när en kille i 20 års åldern kom fram. Han stakade sig och verkade väldigt nervös när han på engelska frågade om vi var svenskar. När vi svarade ja, sken han upp och blev om möjligt ännu mer nervös, vände sig om och ropade på hans kompis "dom är svenskar". Han sa att han aldrig mött någon svensk och att han var så entusiastisk över att få träffa oss, och hela hans kropp talade om hur nervös han var. Han berättade att han läste svenska på egen hand (engelska, franska och spanska i skolan!) och kunde uppenbarligen så pass mycket att han hörde att det var svenska vi gick och pratade där mellan hyllmeter av kakmixar och marshmallows. Dom undrade om vi faktiskt pratade med upp och ner toner, eller om det bara var så man pratade förr. Varför svenska undrade vi? Den ena hade en avlägsen norsk släkting och den andre en lika avlägsen dansk, men de båda ansåg att svenskan var så vackert och exotiskt. Deras dröm var att någon gång få åka till Sverige.