Onsdag igen och dax för lilltjejen att gå till "skolan". Det kroppsspråk hon har är obetalbart och den självsäkerhet och kaxighet som infinner sig när vi muntligt förbereder henne på att vara själv på skolan säger att det inte kommer bli några som helst problem . Verkligheten var lite annan...(jag satt utanför dörren och kikade ibland in genom ett fönster)
-10 minuter gråt mot en vägg
-20 minuter surande under en innomhus rutchkana
-motvilligt pysslande i knät på fröken
-gladeligen sittandes på den röda mattan med snacks
-jublande stolt när mamma kom och hämtade och berättade hur stolt jag var över henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Vad duktig hon var!! Och vad kul för dig att få kika och se hur det utvecklade sig minut för minut, det får man ju inte på dagis i Sverige!!
SvaraRaderaSå starkt av mamman att inte gå in och trösta mitt i gråten! 10 minuter kan vara låååång tid för en mamma ibland... Tycker gott att mamman kan vara lite stolt över sig själv oxå!
SvaraRaderaHåller helt med Sandra om att du var stark som inte gick in. I var också jätteduktig och nästa vecka går det säkert ännu bättre. :)
SvaraRaderaKram
Lilla gumman, det gör allt ont i Inas hjärta när jag läser att du varit ledsen när mamma lämnat dig på skolan... men det blir bättre för varje dag. Puss från mig o kusin Myra
SvaraRaderaÅh, det kommer snart gå hur bra som helst!! Såklart!!
SvaraRaderaHur gick det för dig på utsidan?
Kram!
Vem var det som grät? Innan jag läste alla kommentarer trodde jag att det var mamman som stod därute o grät. Jag förstod i alla fall att det inte var mamman som surade under rutch-kanan, det hade ju sett väldigt märkligt ut.
SvaraRaderaMVH faster Monika